Allt om cyklar och cykling

Terrängcykling

Många är vi som njuter av terrängcykling. Att cykla i terräng på olika sätt är några av de bästa och roligaste sätten att få motion på, och sporten har anhängare världen över.

En terrängcykel kallas ofta för en mountainbike, och utmärkande för mountainbiken är att den ofta har en stor uppsättning växlar (vanligen 21, 24 eller 27 stycken) och grova däck.

Cyklarna kan med fördel delas upp i fyra grupper, även om det finns gott om kombinationer och varianter:

–    Hardtail – Cyklar som har stel bakdel, men stötdämpad framgaffel.
–    Softtail – Motsatsen, det vill säga att ha en lätt dämpning i bakre ramen.
–    Helstela – Det här är, som namnet antyder, cyklar som inte är dämpade alls.
–    Heldämpade – Cyklar som är stötdämpade både på baksvingen och framgaffeln.

Cykeln vann sin ordentliga popularitet under åttio- och nittiotalet, framför allt som transportmedel, men också som träningsredskap. Första gången den introducerades som olympisk gren var i Atlantas OS 1996. Det är inte särskilt konstigt, med tanke på att det var på den amerikanska västkusten som mountainbikens utveckling började, och man brukar säga att det var kring 1976.

Det finns mängder av olika sorters terrängcyklar idag. De definieras av att de är designade för att användas i olika sorters terräng och har olika användningsområden inom terrängcyklingen. Följande är några klassiska sorters cyklar, menade för terräng:

–    Cross Country (XCO eller även kallat XC ). Dessa cyklar har inte särskilt mycket fjädring och väger inte heller särskilt mycket eftersom materialet, ramkonstruktionen och gafflarna är lättare än på vanliga cyklar. Det är den vanligaste sortens mountainbike och eftersom cykeln ofta används i uppförsbackar är det viktigt att vikten hålls låg.
–    Enduro. Dessa cyklar är betydligt tyngre och har mer fjädringsomfång. En endurocykel väger ofta kring 15 kg.
–    Freeride. En Freeride liknar en Enduro-cykel men är ännu kraftigare. Vikten kan vara betydligt större och de som sysslar med Freeride cyklar snarare för ”känslan” än för att faktiskt ta sig någonstans. Istället ägnar man sig åt så kallade drops och olika stunts.
–    Downhill. Tunga och kraftiga cyklar med cirka 195 millimeter fjädringsomfång. De är lämpade för utförsåkning och används framför allt för skidterräng som har liftsystem.